Problemet är det vanliga - Skandinaviska halvön är generellt sett en grusås (De norrländska blötmyrarna får ursäkta...) - detta gäller även de platser där kulturlager <i>skulle ha kunnat bevara t.ex. läder</i> (t.ex. på Björkö), landhöjningen har gjort att den för bevarandet livsviktiga fukten försvunnit och då bryts det mesta ned om det inte inlakas med metallsalter e.dyl.. När det gäller läder så bevaras det i allmänhet bra i fuktiga fyndmiljöer - men det "garvas" ofta en andra gång - dvs. garvande ämnen som finns lösta i vattnet går in i lädret. Det i sin tur medför flera saker men en sak kan direkt appliceras på frågan: Färg. Man skall ha en rent f-bannad tur om någon enda rest av orginalfärgen bevarats i järnåldersmaterial - de garvande ämnena - taniner och slikt - ger nästan alla en brun-röd färg som sedan mörknar vid konservering.
Följdaktligen blir svaret: titta i källor tidigare än vikingatid - och senare, leta reda på fyndpublikationer från t.ex. Hedeby, York och Dublin (d.v.s. från den del av den vikingatida kultursfären som sjunker...) och se vad de kan berätta - Bysans är inte alls dumt i sammanhanget, inte Frankerriket heller. Bli inte övermodig bara så att du faller i den klassiska fällan "de hade det i Miklagård, alltså hade de det i Medelpad" (eller var man nu vill "vara" i sin lek) - det är det många som gjort...
Lycka till!
/N B
("lurka" på mitt hemspråk - Gangsmål - är f.ö. en kvinnlig huvudbonad...[;)])Statistik: Postat av Ny Björn — 12 juni 2003, 08:34
]]>