/N B
Statistik: Postat av Ny Björn — 1 april 2004, 18:12
]]>
Statistik: Postat av Tyr — 1 april 2004, 15:53
]]>
http://www.svenskhistoria.nu/debatt/38.html
Statistik: Postat av Tyr — 30 mars 2004, 11:28
]]>
Statistik: Postat av olafR — 18 mars 2004, 14:57
]]>
Vi befinner oss nu uppe på Varvsberget vid Kungslenabornas
stolthet fornborgen Högeklint (längd: 200m). Vad borgen kallades
vid tiden för slagen vet man inte. Nedanför oss har vi skådeplatsen
för huvudstriden.
<i>Källa: Gula Kartan, sätt fingret på Varvs kyrka, då hittar man
Högeklint ett hundratal meter väster om kyrkan och monumentet
ett hundratal meter öster om kyrkan.</i>
Det var nog en och annan som letat sig hit upp för att söka skydd.
Vilken överblick man fick häruppifrån, vilket grymt skådespel.
Sverker den dummern hade inte lärt sig läxan, han ruvade på hämnd och hade varit i Danmark och samlat ihop en ny krigshär. Danskarna
kom in från höger i bild, söderifrån, och svenskarna från vänster,
norrifrån.
Sverker insåg att han skulle förlora igen och försökte fly,
svenskarna skar av flyktvägarna söderut. När åskådarne uppe på
berget insåg hur det skulle sluta var det några raska och
nyfikna ynglingar som sprungo hela vägen från Högeklint till norra änden av Varvsberget ovanför Lenaborg för att se huru det skulle sluta. De sågo Sverker flyende norrut, men mellan Lena och
Dala hann förföljarne ifatt honom, där svenskarne slogo honom ihjäl.
Resterna av hans sargade kropp samlades ihop och gavs till hans
släktingar. Sverkern begrovs hos sina fäder i Alvastra.
Statistik: Postat av Tyr — 14 mars 2004, 14:21
]]>
Jag får bestämt ta och besöka Kungslena i sommar.
Statistik: Postat av Orfeus — 14 mars 2004, 11:06
]]>
/N B
Statistik: Postat av Ny Björn — 14 mars 2004, 10:19
]]>
Citat:
Slaget om Gestilren
Av Birgitta Ingvar-Nilsson
<font color="navy">Det var en vacker högsommardag. Det lilla stationssamhället Ekedalen nedanför Varv sjöd av liv: från Tidaholm utgick det längsta tågsättet någonsin. Festklädda människor strömmade till från alla håll för idag skulle det ståtliga monumentet över Slaget vid Gestilren invigas. Dagen var den 17 juli 1910,på dagen 700 år efter det stora slaget. Det skulle bli musik och sång och högstämda kantater, fanfarer, flaggor, vimplar och parader. Höga herrar av här aldrig skådad dignitet fanns på plats: prins Eugen, landshövdingen friherre Fabian de Geer, biskop Hjalmar Danell, generallöjtnant Nordenskjöld, kommendanten på Karlsborgs fästning generalmajor Sylvander och riksantikvarien professor Montelius. Därtill hade honorratiores från hemmaplan inbjudits: prosten Lampa. Riksmarskalken friherre Fredrik von Essen på Kavlås, kammarherren friherre Alfred von Essen, riksdagsmännen herrar Jansson i Djursätra, Carl Persson i Stallerhult, Johansson i Mossebo och många andra.
Initiativtagaren Gustaf Lindberg, Västgöta Bladets redaktör, hade redan sitt högtidstal inmurat i ett kopparskrin i sockeln. Förberedelserna hade pågått länge genom en överkommitté bestående av landshövding de Geer, biskop Danell och general Nordenskjöld, samt en underkommitté bestående av prosten Lampa, prosten Lindskog, kyrkoherde S. Melin, friherre Alfred von Essen, arkitekt Wahlander, redaktörThorsander, godsägare S. Ekström, fru N. Ekström, jordbrukskonsulent A. Lampa, fröken I. Lampa, komminister O. Hermansson, förvaltare Henström kassör.
Marken för minnesplatsen var skänkt av AB Ödegårdens kalkbruk. Arkitekten Wahlander hade gjort ritningen till monumentet efter förslag av red. Lindberg Kopparskrinet innehållande talet, hade skänkts av fabrikör O. Bengtsson i Tidaholm. Efter anbudsförfarande gick uppdrager att hugga stenen till stenhuggare A. Lindberg, för 700:- skulle han åtaga sig att uttag, transportera, finhugga och uppmontera stenen i god tid till midsommaren, för ytterliggare 200:- skulle han omgärda monumentet med 6 järnkättingar, förenade genom mindre stenar.
En insamling till monumentkassan hade inbringat över 9000 kr, men när Domänverket presenterade en räkning på 5:- för stenmaterialet, taget på förra fanjunkarebostället Pilagårdens mark (numera tillhörigt L. Strängshemmet) i Acklinga inskred prosten Lampa och skänkte de fordrade 5 kronorna. Stenen stod på plats den 20 juni. Att forsla fram den 5 meter långa stenbumlingen de tre kilometrarna hade fordrat sina krafter: under fyra dagar stretade och drog fem par oxar och fyra par hästar, förutom ett extrapar den sista biten, i ”Brödbetalia”.
Festen började i Varvs kyrka med predikan av kontraktsprosten Lampa och ett flertal körer, biskopen predikade i Hömb. Kl. 14.00 startade avmarschen från Varvs kyrka till monumentet. Vägen dit kantades av 400 man trupp från Skaraborgs och Västgöta regementen, scouter och skolbarn med vimplar i händerna. 150 man till häst från Livregementets husarer bildade häck runt monumentet, åskådare till ett antal av 6000 personer följde allt med beundran i blick. Vulkans musikkår sjöng en hymn och Västergötlands sångarförbund framförde en kantat av redaktör Lindberg. Säkert sjöng alla med i Hör oss Svea, Vårt land och Du gamla du fria.
Landshövding de Geer förrättade invigningen. Men sedan kom en ändring i programmet då riksantikvarie Montelius framträdde för att hålla högtidstalet i stället för den förväntade red. Lindberg (med sitt, i sockeln inmurade!).
Montelius tal ansågs vara dåligt förberett, det var hållet i allmänna ordalag och handlade egentligen mer om striden mellan arbetare och arbetsgivare än den mellan sverkerska och erikska ätterna – det var ju året efter storstrejken!
Nu var det ingen större hemlighet att det uppstått en strid mellan herrar redaktörer Thorsander i Västgöta Korrespondenten, Skövde, och Gustaf Lindberg i Västgöta Bladet, Tidaholm, om vem sim var den egentliga initiativtagaren till Gestilrenmonumentet. Tydligen hade herr Thorsander i ett sent stadium gått bakom ryggen på Tidaholms-kollegan, kontaktat riksantikvarien och bett honom hålla högtidstalet.
Festligheterna fortsatte, så småningom tog red. Lindberg vid och och höll nu i stället ett kortare anförande om Gestilrens plats i västgötakrigens historia. Denna lösning var kanske positiv för auditoriet eftersom det ursprungliga talet var en hel avhandling i Sveriges medeltidshistoria, (detta enligt Folke Högberg). Lindbergs tal såldes för 25 öre liksom programblad och sången om Sverker den unge. De fyra damer som sålde Kung Sverkling sista färd för att stärka monumentkassan, blev som tack inbjudna till den stora högtidsmiddagen på Kavlås tillsammans med de övriga, allra mest hedrade gästerna. Soldaterna utspisades på Varvboholms ägor och bakom monumentet det ordnat med mat för de besökande. Se det var en dag att minnas!
Den historiska bakgrunden till ”Slaget vid Gestilren”
Från vårt lands sagotid träder så småningom verkliga kungar fram, även om vi har svårt att placera dem rätt i historien: vi känner exempelvis Olov skötkonung, Inge den äldre och d y och Ragnvald Knaphövde ur Ynglinga- och Stenkilska ätterna. Från mitten av 1100-talet växlar kungamakten mellan de erikska och sverkerska ätterna, båda ingifta med de gamla ätterna och med varandras! Den erikska ätten hade sitt säte i Eriksberg i Västergötland med Varnhem som begravningsplats, den sverkerska i Östergötland med Alvastra som begravningskyrka. Uppgörelserna dem emellan var ofta blodig, mord var vardagsmat: Kung Sverker d ä mördades av ”sin hästesven” på väg till julottan 1156, efterträdaren Erik (efter döden kallad ”den heliga”) mördades av den danske prinsen och tronpretendenten Magnus Henriksson i samband med mässan i Uppsala 1160. Denne Magnus var barnbarnsbarn till kung Inge d ä och blev kung över åtminstone svearna 1160-61, sedan mördades han av Karl Sverkersson (son till Sverker d ä och Ulfhild, änka efter Inge d y). Magnus misstänks ligga bakom mordet på Sverker d ä ! Karl Sverkersson, (1161-1167) kallar sig ” svears och götars konung”. Han i sin tur mördas på borgen Näs på Visingsö av sin efterträdare Knut Eriksson. Denne Knut bröt mönstret och dog sotdöden 1196. Han ”ligger begravd i Varnhem hos bröder sina och fränder”. För att uppnå denna långa regeringstid hade han varit tvungen att slå ihjäl ytterliggare två söner till Sverker d ä , Kol och Burislev 1172 (vid Bjälbo?). Lilla rimkrönikan säger om Knut:
Fullmäktig jak i Sverike var
I godan tima, tre och tjugo år.
Af sot jak i Gäsene dog
Och lades i Varnhem til ro.
Vid mordet på Karl Sverkersson tog hustrun och deras son tillflykt till Danmark, till hennes släktingar av den mäktiga Hvide-släkten. Den unge Sverker Karlsson växte således upp i Danmark och tog där sin första hustru, Benedikte eller Bengta, också hon av Hvide-släkt. Med henne fick han dottern Helena, känd genom balladen Vreta Klosterrov(mera om det längre fram).
Vid Knut Erikssons död valdes Sverker d y (Karlsson) till kung vid Mora stenar. Det är tänkbart att det var följden av någon form av överenskommelse mellan kung Knut Eriksson och den tidigare landsflyktige Sverker Karlsson om att Sverker skulle efterträda Knut till dess Knuts söner uppnått tillräcklig ålder – Sverker hade ju själv ingen son (antagande av prof. Sven Thunberg). Men, i ett andra äktenskap med Ingegerd, dotter till Knuts och (senare) även Sverkers jarl Birger Brosa – ”svears och göters jarl” föddes sonen Johan år 1202, men då var ju Knut redan död.
Detta förändrade läget, det blev oro igen och år 1205, vid Älgarås, lät Sverker anfalla eller mörda, osäkert vilket, tre av Knuts söner, endast den fjärde, Erik Knutsson, lyckades undkomma och fly till Norge.
I och med dessa mord tog missnöjet med kung Sverker fart, det hade grott en tid i och med att Sverker börjat göra stora donationer till kyrkan lovat att kyrkans män inte skulle behöva svara inför världslig domstol samt utlovat skattefrihet för kyrkligt gods. Så, när Erik efter tre år återvände från sin landsflykt i Norge, slöt folket upp bakom honom. Kung Sverker vände sig till Danmark för att söka stöd. Detta fick han från sin svärfar Ebbe, ansedd härförare, och dennes tre bröder Hvide, som ställde sig i spetsen för ett stort uppbåd.
Vid Lena möttes härarna – det blev en ytterst blodig drabbning – och kungen flydde till Danmark ”med spillran av sin här”. Från Slaget vid Lena känner vi den latiniserade klosterversen ”Contigit in Lenum, duo danskar lupo för enom, av svenskom svenom toko dorsum verbere plenum....” ( Det hände sig i Lenom att tvenne danskar lupo för enom(svensk), Av svenska svenner fingo de ryggen full av prygel).
Ibland sägs att danske kung Valdemar Seir utrustade en här (på 18000 man!) åt Sverker, men detta har inget stöd i de danska annalerna. Det var en ren tronstrid mellan de svenska kungasläkterna, där Sverker fick stöd av sina danska anförvanter.
Källorna är ense om att kung Sverker fördrevs till Danmark, att de danska förlusterna var mycket stora och att Erik Knutsson blev kung, Vad därefter hände är oklart. Den gängse historien berättar att Sverker efter två år återkom i spetsen för en ny dansk här och att ett nytt slag stod, vid Gestilren, den 17 eller 18 juli 1210.
Påven Innocentius skrev ett brev till biskoparna i Skara och Linköping där han bad dem förmå Erik att, med hot om bannlysning förlika sig med Sverker av något tecken på att påvens brev vunnit gehör och detta kan ha varit orsaken till att han vågade sig tillbaka till Sverige. Källorna säger entydigt att han dog vid Gestilren 1210 och begrovs hos sina fäder i Alvastra.
</font id="navy">
<i>Här följer en lång harang om huruvida placeringen av monumentet är placerat på rätt plats, i västgötalagen står det att platsen för striden ska vara mellan Lena och Dala, någon kilometer norr om Kungslena, medan monumentet uppfördes någon kilometer söder om Kungslena.
Hon går mycket noggrant i genom alla andra förslag inklusive LG:s förslag på att det skulle röra sig om ett sjöslag, Jämför debatten om Uppsala.
P.g.a. skrivkramp hoppar jag vidare till sammanfattningen.
Anm. Tyr</i>
Citat:
<font color="navy">Sammanfattning
Denna sammanställning om Slaget vid Gestilren har kommit till, då en sådan bör ha stort intresse för boende i bygden runt monumentet i Varv. Det är ju alldeles uppenbart att alla här redovisade uppgifter inte kan stämma, en del stöds av några forskare, en annan av andra.
En snabbrepetition ger vid handen:
Det var ett slag vid Gestilren – det var inte ett slag vid Gestilren – Snorres uppgift är fel. _ Det var ett sjöslag.
Gestilren ligger i Timmele, i Gestre, det visar Johan Burei anteckningar. Men de har inget värde, det är mer troligt att Göstring är det sökta Gestilren. Men Lindskog har ju i sju punkter redovisat sakskäl för att Varv är rättan plats!
Varje alternativ har goda förespråkare och ingen forskare har lyckats övertyga de andra om att just hans tes är den riktiga. Det har varit omöjligt att här redovisa alla argument, sanningen tycks försvunnen i historiens dunkel. Var och en måste, med användande av ett kritiskt betraktelsesätt, dra sin egen slutsats.
Redan 1906 skrev docent Sven Lampa i Västergötland Fornminnesförenings tidskrift om Västergötlands ortnamn i medeltida urkunder: In Gaestil(s)ren – rein, en plats, varav såväl namnet som varje minne i övrigt försvunnit(sid. 163,IV och V häftena).
Uppsatsen heter Slaget om Gestilren.
Det enda belagda slaget i sammanhanget är det, som ägde rum mellan herrar redaktörer Thorsander och Lindberg 1910. Den närmaste sanningen är kanske den att Slaget om Gestilren fortfarande äger rum. </font id="navy"> Slut på citat.
Hämtat ur "Dimbobygden 1997"
utgiven av Dimbo Fornminnes - och Hembygdsförening genom Birgitta Ingvar-Nilsson
Kuriosa:
"Brödbetalia" som nämns i texten ska uttalas "bröd beta lia". Det är den långa backen från Ekedalen upp genom bokskogen fram till "Grannepåle" i Varv där monumentet är placerat. Backen var så lång och besvärlig att man var tvungen att ge oxarna och/eller hästarna bröd för att fortsätta. Lia står för backe.
Det är min övertygelse att vi här har Nordens största slag(Kungslena) under första delen av medeltiden
Det här berättade Väsgöta-Bengtsson om i sin bok "Skaraborgsbygden":
<font color="navy">På sina Fäders gård står kyrkvärden Erik Victorson, just där enligt traditionen Nordens största medeltidsslag utkämpades den 31 jan. 1208. I generationer har far berättat för son om denna blodiga dag. Många stockvedsbrasor har brunnit ned inför andäktigt lyssnande åhörare, allt under trolska skuggor tecknat sig i vrårna. Vad som hände på dessa fält för mer än 700 år sedan, har aldrig kunnat utplånas ur Kungslenabornas sinnen. Och än i dag berättar man på julkalas och i vardagslag om den väldiga striden:
Erik satt uppe på Kongshögen å såg, hur hanses 9000 svenskar drabba ihop mä Sverker å hanses 18000 danskar. Fast svenska va säckra på den tia, måtro Di körde å danska upp över Ruttarebacka, så dä riktigt gonga ätter. Men så svekta di ett tag, å då ble dä farlit för dom ena vänna. När di så kom å titta upp i mot Plantaberget, så feck di se ena sun upp i lufta, så di änna hisna. Där visa säk Oden på en åttafotater häst. Över axlera hade han ena slängkappa å på hövet en svart slokhatt. I ene näven näven höll han ett spjut. Då begrep di svenske, att dä va själve krigsguden, å då ga di te ett härskri å feck nua krafter. Sen geck dä igen. Uschiana! Dä va ett slagsmål utan like. Bataljen fortsatte i mot Jämmersle, å ve Helveteskärret geck hele danske armén under på femti man när. En utå dom som klara säk va Sverker, dä va gevet.
Måtro, dä va ente lite mä folk, som ble leggane kvar här på jäla, så dä ble bloigt å uschelt på alla vis. Fast di gamle sae mä, kan veta, att dä växte allt redit sen.
Som en tacksägelse till Vår Herre för segern gick på rätt sida (sett från svensk synpunkt!), uppförde sedan Eriks son, kallad Erik Läspe och Halte, den lilla kyrkan i Kungslena eller Lena som det hette då, kyrkan som blivit en hela bygdens klenod. Byborna tror sig dock veta , att en träkyrka tidigare stått på samma plats. Den brändes ned av danskarna under slaget. Men dopfunten med tidstypiska 1100-talsornament och den järnbeslagna sakristiedörren finns kvar. På sistnämnda framställes den eviga kampen mellan rättfärdighet och orättfärdighet, mellan gott och ont, mellan S:t Mikael och draken. Det intressantaste med bilden är dock, att konstnären med stans fått fram, att S:t Mikael bär en ringbrynja, precis en sådan som hittades på det gamla slagfältet av Lars Andersson vid foten av Kungslenas berg i en bergsskreva under en sten. Den finns nu i Statens Hist. Museum. År 1859 löstes den in för 6 riksdaler. </font id="navy">
Slut på citat. Ringbrynjan kan skådas på följande länk:
http://home.swipnet.se/~w-64205/kungsl_se.html
Varför har man inte samma berättartradition om slaget vid Gestilren i området?
Jag tänka mig följande två alternativ.
Alternativ 1.
Sverker lurades upp till Sverige för att försonas med segrarna. Han kom upp till Sverige och mördas på maffiavis när han trodde att det rörde sig om ett försoningsmöte.
Det kan ju knappast vara något man stolt för vidare från son till son.
Alternativ 2. Det är alltid skönast första gången. I det här fallet var det ju en bragd när man vann en så överväldigande seger mot ett övermäktigt motstånd, dessutom gjorde man stora förluster vid Gestilren. Det kanske var för sorgligt att tala om hur det gick till vid Gestilren.
Att Lagmannen sitter i Skara och skriver om att slaget ägde rum mellan Lena och Dala utan att mena just Lena och Dala i Västergötland finner jag totalt orimligt. Det var två mycket kända platser för en västgöte på den tiden.
Här följer en lite tuffare variant på vad folket i böggda berättat
för varandra framför stockbrasorna, som jag hämtat från följande
länk: http://w1.500.telia.com/~u50007279/krigen/med_krig.htm
Citat:
<font color="navy">Sverker måste då se sig om efter folk för att kunna rädda sitt rike och han sökte denna hjälp hos konung Valdemar Sejr i Danmark. I Danmark lyckades han samla en väldig här för att med den infalla i Sverige och återtaga detta. Hären anfördes av Sverkers svärfader Ebbe Suneson jämte dennes bröder Lars, Jakob och Peder Suneson. Erik samlade sin här huvudsakligen bland uppsvearna. Den danska uppmarschen skedde söderifrån på östra sidan om Varvsberget, förbi Dimbo och »granne påle» vid Varv mot Lena By. Hären grupperade sig i slagordning mellan byn Kungslena och Plantaberget, med Varvsberget i ryggen, en ur strategisk synpunkt mycket ofördelaktig ställning. Den svenska hären kom norrifrån och hade högra flygeln vid Borgatorp och Kungshögen, stödd mot norra Plantaberget, som flankskydd, och västra flygeln mot Kivatorp och Kungslena Mad. Den samlade styrkan av båda härarna uppgick till 27.000 man, varav 18.000 utgjordes av Sverkers danska trupper. Den 31 januari år 1208 satte sig de stridsberedda trupperna i rörelse och drabbade samman på slätterna vid foten av Varvs - och Plantabergen. Kung Eriks baner fördes i striden av sedermera lagmannen i Västergötland, Eskil, som var broder till Birger jarl. För visad tapperhet i striden erhöll Eskil sedermera banéret som gåva. Den danska hären anföll med stor tapperhet, men möttes av svenskarna med ett så häftigt och stritt pilregn, som »föll så tätt, som då bonden kastar korn, eller som då det hårt regnar». Härar nå drabbade våldsamt samman, man mot man, ryttarna i sina glänsande rustningar och fotfolket i djupa kolonner. Det blev ett vimmel av spjut, slagsvärd, klubbor och stridsyxor, ingen pardon gavs och inga fångar togs. När striden rasade som vildast vid »Jämmersled» och de svenska leden började svikta, fingo de stridande se en syn som vi aldrig fått se sedan. Uppe på Plantaberget kom Oden »thin gamble» ridande på sin åttafotade häst Sleipner de svenske till undsättning. Vid åsynen av stridsguden med det högt lyftade spjutet, uppgåvo svenskarna vilda härskrin och anföllo med förnyad styrka. Den vänstra flygeln trängde fram mot byn och därmed var återvägen för danskarna stängd. Sakta men säkert pressades danskarna tillbaka mot dalgången emellan Varvs - och Plantaberget, på den tiden trång och med sumpig och oländig terräng utan vägar. Här utspelades sista akten i förintelseslaget då hela den danska hären nedgjordes. Sankmarken kallas än i dag för »Helveteskärret». Enligt traditionen skulle endast 50 danska ryttare hava undkommit med livet. Kung Sverker, som med knapp nöd kunde rädda sig till livet, återvände till Danmark. Han ruvade emellertid på hämnd och återkom två år senare, 1210, med en ny krigshär. Han mötte då svenskarna vid Gestilren i Varv. men blev då ånyo i grund besegrad samt stupade själv.
Det är förvånansvärt att den muntliga traditionen kunnat bibehålla en så detaljerad skildring under seklernas lopp. Man pekar än i dag ut platser i terrängen som haft samband med slaget: Kungshögen vid Dalagränsen, där kung Erik med sin stab uppehållit sig, Ryttarbackarna vid Källegården, vägen från Brunnsgården kallas »Knivabytet», vilket tyder på handgemäng. Jämmersled, där den hetaste striden stod, Helveteskärret, där slutstriden stod. Den danske överbefälhavaren Harald Hvide har sin gravhög strax invid den gamla kungsgården.
Till minne av slaget restes ett ståtligt monument vid landsvägen invid kyrkan och bär följande inskription: »Till minne af slaget vid Lena den 31 januari 1208 restes stenen 1894 af Västergötlands fornminnesförening och ortens befolkning. Svenskar, vörden fädrens minne!»
Må vi, sena tiders barn, ej förglömma hur våra förfäder kämpat och blött för vår frihet. Vi har aldrig böjt vår nacke för främmande inkräktares ok. Vårt dyrbara arv från fordom förpliktar. Må det väl förvaltas av kommande släkten. </font id="navy">
Tyvärr vet jag inte vem det är som jag citerar men det är väl
värt ett besök på hemsidan:
http://w1.500.telia.com/~u50007279/krigen/med_krig.htm
Statistik: Postat av Tyr — 13 mars 2004, 23:10
]]>
Jag läste någonstans (här?), att slagen vid Kungslena och Gestilren bara skulle vara två slag i mängden från denna tid. Av vilken anledning lyfter Guillou fram just dessa och är det någon allmän uppfattning att just dessa skulle vara extra betydelsefulla?
Jag läste också (på Bengans historiesida) att vid slaget vid Kungslena deltog 18000 man på sverkers sida (vilket han tror är fel) och 9000 på Eriks sida. Jag blir så häpen när jag läser dessa siffror (med min säkert snedvridna syn på medeltiden). Är denna storlek på armer vanliga i nordliga trakter vid den här tiden??
Statistik: Postat av Orfeus — 13 mars 2004, 12:48
]]>
Mvh
Björn
Statistik: Postat av UrsusRex — 24 februari 2004, 12:06
]]>
Men finns det egentligen någon annan teori som stämmer? Att Jan kan komma med detta om Arn beror ju på att det är ett stort frågetecken kring detta...eller? Jag kan som sagt inte så mkt om Gestilren, sveriges födelse i samband med det osv.
det finns inte mkt källmaterial att tillgå?
Mvh
Björn
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">
I korthet kan man säga att Guillou tycker som alla andra.
Vad gäller Sveriges födelse är det så att alla teorier stämmer. Som jag skrev i ett tidigare inlägg beror det på att det står var och en fritt att själv välja vad som är Sverige.
Det är lite svårt att prata om Guillou eftersom man kan säga att han existerar i olika versioner.
Där finns politikern Guillou. Denne Guillou har sagt att nazivikingar är dåliga, att godhjärtade riddare är bra och att internationalism och samverkan är bra. Det kan man ju gärna tycka illa om, men det gör inte jag.
Där finns författaren Guillou. Denne man skriver skönlitterära böcker. Vissa blir upprörda över diverse detaljer i böckerna, vilket är ungefär som att förfasa sig över sjumilastövlar och annat.
Där finns historikern Guillou. Här kan man konstatera att Guillou är ytterst normal. Man hade t. om. kunnat flytta honom 150 år tillbaka i tiden och ändå hade ingen hade höjt på ögonbrynen över hans idéer.
Av den kritik jag har sett är det bara någon Torkel Jansson som har pekat på vad som är fel i Guillous tänkande. För det är så här - om alla själva kan välja vad som är Sverige och själva peka på när landet "föddes", tyder det på att frågan om landets födelse är felställd. Frågar man så, och letar man efter svar av typen - slaget vid ... då visar det på att man har ungefär samma historiesyn som Adam, Snorre eller andra stendöda gubbar.
Men, om man kan sätta sig i sinnet att acceptera Guillous spelregler, finner man att han har klurat ut något tämligen normalt och sansat. Visst kan man peka på detaljer, men de är inte viktiga och de förändrar ingenting av den allmänna synen av Sverige under tidig medeltid.
För att sammanfatta med nutida språk. Jan Guillou leder med 100-0.
Ändå - vill folk alliera sig med nazivikingar, tossingar som Hans (vilken tror att tv4 har något annat syfte än att tjäna pengar), Gahrn (denne polemiker som gjort folk ledsna ända sedan han blev doktor), eller Mats G. Larsson (som svamlar om fornstora dagar), då får de gärna göra det. Men om det enda man vill säga är - nix långbågar, nix kavalleri, då kanske man inte behöver vara så upprörd?
Jag vill påpeka två saker till.
Internationalism och kristet kungadöme är himla modernt. Om man t. ex. läser Harrisons "Jarlens sekel" finner man att han inte tycker att rövarkungar är något att bygga på. Om uppsalamaffian inte hade varit så provinsiella, utan hade kunnat tillgodogöra sig texter som ASC, då hade vi sluppit mycket av den här debatten. Tyvärr klarade de inte ens av att ur Rimbert och Adam skaffa sig en riktig bild av dåtidens samhälle. Istället satsade ett flertal arkeologer på att tro på stollerier som ynglingatal.
Om vad Guillou gör för intresset för historia. Vissa säger att han skadar men det är i mitt tycke helt befängt. Det är bara att inse att folk gillar hjältar och kärlek. Vad jag har förstått har romanerna sålt bra och antagligen var det också några stycken som såg på programmen, men det är alltså farligt eftersom "man inte hade sådana grejer då". Själv njuter jag av intresset och tycker bara att det är kul att få prata med folk om böckerna och om historia.
Hm - jag har ändå lite kritik att komma med. Jag tycker inte att Guillous hjältar är rimliga. Jag tycker det vore bättre om han skrev fantasy rätt av. Guillou skulle kunna tävla med David Gemmel om mest maxade hjälte.
Marcus
Statistik: Postat av koroshiya — 24 februari 2004, 08:16
]]>
<blockquote id="quote"><font size="1" face="Verdana, Arial, Helvetica" id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote"><i>Originally posted by UrsusRex</i>
Jag menar det finns egentligen inget som talar emot annat än hans bristfälliga källkritik.
/B
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">
Är inte det illa nog?
/Angus
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">Jo absolut!!!
Men finns det egentligen någon annan teori som stämmer? Att Jan kan komma med detta om Arn beror ju på att det är ett stort frågetecken kring detta...eller? Jag kan som sagt inte så mkt om Gestilren, sveriges födelse i samband med det osv.
Men en sak är ju säker; <b>Guillous teorier raseras likt korthus byggda på ett tiltande pinballspel..... </b>
Jag börjar dock intressera mig för när kritiken kommer mot de vedertagna teorierna... som enligt vad jag förstår inte är långt mkt bättre underbyggda? Jag har som sagt ingen aning... men det finns inte mkt källmaterial att tillgå?
Mvh
Björn
Edit; Förut tyckte jag kritiken mot J.G var löjjeväckande eftersom han skriver skönlitterärt...tills jag förstod att han verkligen menar att skriva facklitterärt...vilket är skrämmande!!!! Vi behöver bättre förutsättningar för forskarstuderande är allt jag kan säga. Se till museumen tex, jag kan tänka mig att medelsvenson tror mer på J.G eftersom han stöds av det lokala museumet osv.
Men vad är det för folk som är anställda där? Forskare eller Alu-anställda? Jag vet inte och har inte en aning! men det råder ju stor brist på doktorander på museum!
/B
Statistik: Postat av UrsusRex — 23 februari 2004, 23:31
]]>
Jag menar det finns egentligen inget som talar emot annat än hans bristfälliga källkritik.
/B
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">
Är inte det illa nog?
/Angus
Statistik: Postat av Angus Maciomhair — 23 februari 2004, 01:43
]]>
Don Quijote, förlåt, Lars Garn har återigen dragit ut för att slås mot sina väderkvarnar, jag menar Götaskolan!!! [;)](OBS! ironi)
<i>//Håkan </i>
<b>GP 2004-02-02 </b>
<b><font size="4">Lars Gahrn: Jan Guillou blandar ihop fakta och fantasi </font id="size4"></b>
<b>Jan Guillous medeltid har mycket lite med historiska fakta att göra. </b>
Författare brukar inte vara några framstående historiker. I stället för att skildra det förflutna omformar de det. En ny bekräftelse på detta får vi genom Jan Guillous tv-serie om Arn och Sveriges tidigmedeltida historia. Han har skrivit fyra romaner i ämnet och nu har han så fångats av sina egna diktade skildringar att han tror att romanerna är Sveriges historia.
Huvudpersonen Arn Magnusson är helt och hållet uppdiktad men ändå kan Guillou i den lilla broschyren I Arns fotspår, utgiven av museet i Skara, avsluta sitt förord med orden: "Arn Magnusson fanns alltså. Han är vår landsfader."
Hur det gick till när slagen vid Lena och Gestilren utkämpades åren 1208 och 1210 vet ingen, ty stridsskildringar saknas. I sina romaner erbjuder Guillou fiktiva redogörelser för händelseförlopp och i tv har han nu framlagt dessa fantasier som fakta. Tack vare dessa segrar "talar vi i dag svenska och inte danska. Där föddes Sverige." Man tar sig för pannan. Denna ytterst höga värdering av slagens betydelse är främmande för alla som tidigare har behandlat dem. De var endast två av en lång rad uppgörelser under de svenska inbördeskrigen. Dylika uppgörelser - ofta med dansk inblandning - skulle fortsätta under resten av medeltiden, alltså under ytterligare drygt 300 år.
Romanerna utspelar sig till stor del i Västergötland och inte helt oväntat har Guillou anslutit sig till den så kallade Västgötaskolan, som hävdar att "Svea rikes vagga" stod i Västergötland. Riket är visserligen äldre än den tid som Guillou skildrar men han bortser från detta och hävdar att allt väsentligt skedde under Arns tid. På detta sätt bortser han från vikingatidens omvälvande betydelse för maktutövning och riksbildning. Än värre blir det när han tvingas bortse från Svealand, Norrland och Finland för att få allt av vikt att hända i Götaland. Som exempel kan nämnas att han utpekar Visingsö som huvudstad och Stockholms föregångare. En ensam kungsgård med ett borgtorn (en kastal) kan givetvis inte kallas stad. Kastalen byggdes visserligen sedermera ut till en borg men Guillou förtiger att liknande kastaler, likaså senare utbyggda till borgar, även fanns i Kalmar, Borgholm, Stegeborg, Stockholm, Uppsala och Lödöse.
Rent beklämmande är att Guillou påstår att slaget vid Gestilren stod vid minnesmärket i Skaraborg. Bland forskare har visserligen funnits mycket olika meningar om var slaget stått, men de har på senare år åtminstone varit eniga om att slaget inte stod vid denna plats. Tvistefrågan har kommit i ett helt annat läge i och med att Lars Otto Berg 1999 kunde påvisa att en ort vid namn Gestilren hade funnits i Frösthults socken i Uppland (Namn och bygd, 1999). Ortnamnet Gestilren hade tidigare inte varit känt från någon plats i Norden, därav de skiljaktiga meningarna. Guillou har helt enkelt inte brytt sig om något annat än den skaraborgska uppfattningen.
Guillous insats som förvanskare av svensk historia är inte överraskande om man tar del av hans övriga verksamhet. 2002 kom boken Häxornas försvarare. Bland andra historikern Linda Oja var mycket kritisk och framhöll det problematiska i "att Guillous antaganden om vad som rimligen borde ha hänt ibland framställs som fastlagda fakta, särskilt som han i efterordet poängterar att han strävat efter att tydligt markera skillnaden mellan vad han vet och vad han tror" (Falukuriren 21/8 2002). Detta är hennes mildaste kritik men jag har tagit med just detta därför att påpekandet visar att han ständigt framställer sina egna fantasier som fakta.
Något liknande kan sägas om hans tv-serie om medeltida historia. Jan Guillou bör inte ägna sig åt historieskrivning och han bör inte få sådana uppdrag.
<b>Lars Gahrn
fil dr i historia </b>
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">
Nu kastar jag mig ut på hal is för jag har inte brytt mig så mkt om detta med Arn osv.
Är det inte så att Guillou är den som säger att historikerna förvanskar och förfalskar historian och att det är han själv som presenterar den "sanna" historian om Sveriges födelse?
Med andra ord anklagas historikerna för att med vett och vilja och mot bättre kunnande avsiktligt vilseleda publiken?
Då kan man förstå att Jan får det bemötande han får?
Men visst kunde tex Gahrn (jag vet inte vem det är ärligt talat) bemöta och utnyttja sittuationen som råder!
Därmed tycker jag inte att det är ok "att historiaintresset föds och senare kan man märka att Jans teorier inte är gedignare eller bättre grundade än vad som vedertagits av historiker."
Men en sak till som jag finner löjjeväckande i kritiken mot Jan Guillou är att han kritiseras för att han säger; "Arn Magnusson fanns alltså. Han är vår landsfader."
Jag för min del tror Jan G. är så pass intelligent att han menar att en person som Arn funnits...inte att just Arn funnits? Om så inte är fallet är det skrämande! Åandra sidan är det inte så smidigt (inteligent?) av en författare att medvetet uttrycka sig så missledande, särskillt om man vill delge och bevisa sin tes ang historia.
Edit;
Ps. Jag tycker Jan Guillous version är åt helvete och hans sätt att "bevisa" andras feltolkningar, mörkerläggningar osv är än mer åt helvete eftersom det är just det han själv håller på med.
Var Sveriges födelse sedan stod har jag ingen aning om och förmodligen skulle Jans teorier kunna vara lika trovärdiga som motsatsen om det inte vore så dåligt och enkelspårigt genomförda.
Jag menar det finns egentligen inget som talar emot annat än hans bristfälliga källkritik.
/B
Statistik: Postat av UrsusRex — 22 februari 2004, 19:23
]]>
]]>