Det finns tyverr ingen tillförlitlig forskning om formationer inom sydsvänsk formationsteknik utgiven i litteraturform ännu, men bida din tid.
Statistik: Postat av Pollyhistorist — 22 augusti 2006, 13:10
]]>
]]>
]]>
]]>
]]>
<blockquote id="quote"><font size="1" face="Verdana, Arial, Helvetica" id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote"><i>Originally posted by UrsusRex</i>
Vikingarnas stridskonsta av Lars Magnar Enoksen (Historiska Media 2004) är en rolig bok tycker jag, har precis köpt den och inte läst längre än till Glimma avsnittet som är verkligt ingående vilket inte är så konstigt med tanke på författarens framgångar i sporten.
www.historiskamedia.se
Mvh
Björn
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">
Har som sagt inte läst den än men kanske kan det vara något?
avsnitt i boken;
Nordbornas fysiska fostran
Vikingarnas stridsövningar
Hur lagen definierade vådliga övergrepp
Krigarsamhällets uppbyggnad
Arkeologiska vapenfynd och samtida bildframställningar av vikingar
<b>Svinfylking och det mytomspunna Bråvallaslaget (Fem sidor inledning-stridsformationer med bild av Saxo Gramaticus tolkning av svinfylking= tre svinfylkingar längstfram var av den mittersta lite längre, bakom dem ytterligare tio led indelade i de tre svinfylkingarna. Sedan spjutkastare indelade efter ålder med de yngsta främst och sedan tre svinfylkingar bakåtvända med "spetsarna" bakåt.)</b>
Sjöslag och slaget vid Svolder.
Mvh
Björn
Statistik: Postat av UrsusRex — 9 januari 2006, 15:11
]]>
http://www.companie-of-st-george.ch/dragon-9.pdf
Statistik: Postat av Andreas — 9 november 2005, 11:59
]]>
]]>
/Eric
Statistik: Postat av Eric Hejdström — 3 oktober 2005, 16:59
]]>
Statistik: Postat av Sigfuss — 2 september 2005, 13:14
]]>
Edvin, vi leker ju SCA och har möjligheten att använda kasfattningen utan att det för den skull är särdeles farligt så jag tror nog att det blir den som vi prövar på.
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">
Jag körde kastfattning på en träning du missade i sommras och med denna begränsade erfarenhet så kändes det som om det fungerade väldigt bra i formering, medans det 1-mot-1 är lite begränsande då man i stort sätt har två attacker att välja mellan; stick mot ansikte och stick mot sidan. Defensivt var det också trevligt då spjutet kunde fungera som en "christian"-pinne om man blev trängd, men man kunde ju naturligtvis inte göra så mycket framåt då... En viss trötthet infann sig i armen efter ett tag men med lite mer vana så går det nog bättre.
/R
Statistik: Postat av Raymund — 2 september 2005, 12:28
]]>
Det finns nog en anledning till varför grekerna också gav oss ordet atlet
Fy, hopliterna var nog ruskigt välträndade och då var den stora majoriteten enkla hemvärnsmän som jag!
Samtidigt så var en hoplitstrid oftast relativt kort och intensiv. Någon längre förföljelse var det inte tal om, såvida man inte hade tillgång till lätt infanteri eller kavalleri för det syftet.
Hopliterna var torts allt tungt infanteri och varken kelter eller germaner kunde leva upp till det ens med bästa vilja. 2.5 meter verkar vara en realisitsk längd om man tar hänsyn till arkeologiska fynd.
Eftersom kastfattning av säkerhetsskäl inte är tillrådigt, så bör nog fokus i en spjutformation för vikingastrid läggas i täthet och tryck. Avancera i en tät formation i stadig takt. Befälets viktigaste uppgift är att se till så att alla håller linjen eller sin position i svinfylkingen och inte drar iväg. När man kommit fienden nära ges order om stormning. Den bör ske i så hög hastighet som möjligt, formationen så tät som möjligt. I en pikformation springer vi pikenerare närmast sidledes för att vara så täta som möjligt. Och stridvrålet bör komma just då, unisont och högt.
Skölden bör nog hållas ganske kroppsnära så att knuffen vi sammanstötningen kan fortplantas genom både den och spjutet.
Således bör man torröva en hel del, men när det väl är intränat bör man skära som en kniv i smör genom en glesare formation av blandade vapen.
Jag gissar att motståndare som inte är vana vid en sådan attack rentav börjar rygga tillbaka innan sammanstöten vilket gör jobbet ännu lättare.
Man måste utstråla en visshet om att man redan brutit igenom och trampat ner motståndarna. Motståndarna måste inse att de redan har förlorat striden.
Statistik: Postat av Matti — 2 september 2005, 11:19
]]>
]]>
Hopliterna i antikens grekland hade 3-meterspjut som standard. Man förde dem med en hand och höll skölden i andra.
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">
Håller med om mycket du säger! Dock, att slåss med ett spjut på tre meter i enhandsgrepp är sjukt jobbigt i längden. Mitt tvåhandspjut är på tre meter och det var ett av de längsta på mosgård. Mitt enhandspjut är dock bara två meter och fungerar utmärkt i enhandsfattning. Själklart beror det på dimensionerna i skaftet men jag skulle tycka att ett tremetersenhandspjut (långt ord) var för otympligt.
Stötar mot ansiktet. Självfallet är det stor skillnad på reeandactmentfighting och riktig. Jag trodde att vi pratade blankvapenfighting så jag kommenterade kastspjutsgreppets olämplighet. Hur man gjorde på riktigt kan jag inte uttala mig om, allt för lite källmaterial.
Sigfuss - Vi leker vikingar så vi använder rundsköldar (ca 80 cm) med centergrepp.
Statistik: Postat av Edvin — 30 augusti 2005, 20:27
]]>
Vikingarna hade rundsköld och sedan kommer de spetsiga sköldarna. Det handlar inte så mycket om sköldtyp som hur du använder skölden.
Vad gäller kastfattning så håller jag med om att den är farligare, men den är dock den som är historiskt belagd. För våra övningar är den kanske farlig, men den är den mest realistiska. Det är just ansiktet man vill hota och komma åt. Caesar skall vid en strid ha kommenderat sina legionärer att inte kasta sina pilum utan istället använda dem för att stöta mot motståndarnas ansikten. Motståndararmén hade många unga romerska män i sina led, män måna om sitt utseende. Attacken mot ansiktet var därför ett effektivt sätt att få dessa att tappa fattning och formation.
Det är sant som Edvin säger att spjuten dödar mest åt sidan. Man bör sticka åt höger och kan då komma åt motståndarens oskyddade högra sida. Engelsmännen utnyttjade den taktiken med sina bajonetter mot skottarna vid Culloden 1746.
Men framförallt skall formationen ha täthet och djup. Tre led är nog bra, men det viktigaste är att man har en djupare uppställning än motståndaren om man vill bryta deras linje. Det är trycket som bryter. Man knuffar och stöter undan fienden. Hopliterna hade en bronsspets som doppsko på sina spjut för att de bakre leden skulle kunna ta hand om nedtrampade fiender.
En sak om attacken åt höger. Man kan själv råka ut för den så därför att det väldigt viktigt att hålla en rak och tät linje med en sammanhållen sköldmur. Solo är inte tillrådligt.
Om fienden splittras så är en sammanhållen massa fortfarande överlägsen. Skulle behov uppstå kan man slänga skölden på ryggen och ta spjutet i tvåhandsfattning, eller släppa det och dra svärd eller yxa. Vikingarna verkar ha gjort på detta vis. Som reserv fungerar nog skyttarna bra. De har sannolikt handvapen och kan hjälpa till med upprensning efteråt.
Statistik: Postat av Matti — 30 augusti 2005, 13:53
]]>