Här dyker det ju upp fler och fler likheter mellan Schola Gladiatorias träning och det vi gör i Malmös Historiska Fäktskola (nytt namn; samvetslöst plagiat men tydligare än det gamla S:t Mikaels Gille. Tack alla göteborgare för inspirationen [;)]). Det mesta Mojje säger i sitt senaste inlägg gäller för vår träning också, men det är ett par saker jag vill kommentera:
<blockquote id="quote"><font size="1" face="Verdana, Arial, Helvetica" id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote">Som bekant gör svärd förbenat ont om man får dom på sig vilket gör att man får lära sig kontroll över sitt sinne snarare än sitt svärd.
(..........)
Om man paddar på sig massa skydd så lär sig inte kroppen att det är farligt med en träff.<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">
Menar du att man måste lära sig tåla smärta, så håller jag helt med, det är en del av hobbyn. Problemet är att en duktig träff kan få svårare konsekvenser än blåmärken, svullnader och småsår och om jag får ett finger krossat under träningen, är det krossat även om jag har psyke som en jedi. I Malmö använder de flesta hockeyhandskar, armbågs- och knäskydd av inlinesmodell och eventuellt susp, då har man skyddat de mest ömtåliga delarna av sig och kan ändå vara ganska säker på att komma hem några rejäla blåmärken rikare. Självfallet gör avsaknaden av hjälm att man inte kan slåss helt realistiskt, men det är svårt att hitta tillräckligt bra hjälmar, så vi nöjer oss med att markera attacker mot huvudet. Min poäng är att smärta hör till, men riktiga skador bör undvikas, och skydd är bästa sättet.
<blockquote id="quote"><font size="1" face="Verdana, Arial, Helvetica" id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote">Eftersom vi inte studerar efter medeltida manualer eller dylikt gör detta att våran träning med full kraft får eleverna att förstå svärdets dynamik.
(...........)
Vi vill att våra elever ska tänka och inte nöja sig med att bara rispa en arm eller liknande.
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">
Att förstå svärdets dynamik är en grundläggande del i all fäktning, det spelar ingen roll om man tränar efter manualer eller ej. Det går inte att lära sig fäktas enbart genom att läsa texter och titta på bilder, fäktning är en fysisk aktivitet som alltid måste baseras på verkligheten, och det vet alla historiska fäktare lika väl som stagefightare.
Naturligtvis fungerar det inte heller att strida utan att tänka, det vill förhoppningsvis alla fäkttränare att deras elever ska göra. Historisk fäktning är inte nödvändigtvis stelare eller mer formaliserad än stagefighting; jag föreställer mig att ni i Schola Gladiatoria har kommit fram till en uppsättning hugg och tekniker som ni tycker fungerar och som ni lär ut till nybörjarna. Skriver ni en kortfattad text om dessa och kanske ritar några bilder, har ni en manual (om än inte medeltida)! Vi använder de tekniker, grundtankar och knep som förs fram i manualerna på samma sätt som era elever använder de tekniker, grundtankar och knep som ni visar dem. Skillnaden är att ni kan korrigera det eleverna gör, medan vi svårligen kan förvänta oss att Sigmund Ringeck ska komma klampande och ryta "Neyn! Nicht so!" om vi slarvar med fotarbetet.
Hur som helst låter er träning askul och välplanerad, vilket är två stora och viktiga egenskaper!