Vilken typ av band och när?

[Lord_Nelle]

Jag har en fråga om band som användes för att dekorera kläder.
Jag har inte hittat någon tydlig datering på vilken typ av band som användes när.
Oftast står det bara "Band" och i vissa fall brickband. Ibland får jag känslan av att brickband används som generell term.

Jag undrar om hur det egentligen var med de olika bandvävningsteknikerna.

Användes de under olika perioder, i såna fall när? Var det sociala skillnader?

Jag håller på att väva band med bandgrind till min Vendeltida dräkt. Passar det?

[Vix Hq]

Jag har aldrig upplevt att "brickband" används som en generell term om band i allmänhet (och jag har en rätt stor samling med bandlitteratur [;)]). Däremot beror det helt på kunskapen hos den som beskrivit/registrerat banden i fråga huruvida beskrivningen går att lita på...

/Vix.

[Renika]

Jag skulle nog säga att brickband är det vanligaste under tidig järnålder-vikingatid. Det finns fynd på Gotland av bandgrindar från medeltid, så då har tekniken helt klart använts.

[Martina]

Fast å andra sidan tror jag det var ganska vanligt med tvåhålsbrickor under järnåldern. Den första bandgrinden skall vara hittad i Pompeji.
Rent principiellt tycker jag det är mycket viktigare hur banden ser ut, än hur de är konstruerade.

/Martina

[Brickband]

Har man hittat några tvåhålsbrickor? Det går att väva tuskaft med brickor men jag har inte lyckats hitta en metod som verkar rimlig. Om det enklare och går fortare att väva med 4 hål bör man ha gjort i stället och fått ett starkare band. Har man hittat tuskaftband kan de varit framställda med en annan metod.

Man kan väva tuskaftsband med halvsolv, samma sätt att bilda skäl som i en upprättstående vävstol eller i en gammaldags bandvävstol med halvsolv. Jag vet inte om man vävt så, men man gör det fortfarande i vissa delar av världen. Resulatet blir tuskaft, det arkeologiska fyndet borde bli en liten träpinne, ca. 5 cm lång och 2-3 cm tjock samt en lite grövre trådände. Någon som vet?

Mvh Louise

[Martina]

Oj, jag har aldrig upplevt att det skulle vara några problem... Jag brukar använda två trådar per bricka t.ex. när jag väver på kanter på kläder. Det är ju inte alltid man är ute efter tjockast möjliga resultat!
Så här står det i Olddanske textilier:
"Måske har tohulsbrikker vaeret kendt allerede i yngre stenalder, hvor vi fra jaettestuetid og dolktid har spidsovale benplader med to huller naer midten eller med ett hul ved hver ende, men de brikvaevede tekstilier mangler desvaerre ganske. Tohulsbrikning kendes fra vore bronzealdertekstiler, hvor teknikken har vaeret brugt til baelter og opsaetningskanter."
Mitt internet är just nu så långsamt att jag inte kan söka i några bilddatabanker, men jag har sett flera exempel. Skall kolla textilpärmarna sen också.

/Martina

[Vix Hq]

Med två trådar per bricka, i diagonalt motsatta hål, kan man väva tuskaft genom att vrida brickorna 1/4 varv framåt, 1/4 varv bakåt. Man behöver aldrig ens släppa brickpacken med handen mellan inslagen, utan lägger i inslaget med den lediga handen. Går i princip lika fort som med bandgrind under förutsättning att man då har så få brickor att man kan hålla dem med ena handen. Väldigt effektivt, men svårt att hitta arkeologiska bevis på...

Det var ju definitivt vanligt med <i>tvåhålbrickvävning</i> under järnålder, även om brickorna för den skull kunde ha fyra hål...

Vad det gäller halvsolv, skedblad eller liknande finns det rätt många kompletta uppsättningar bevarade från Pre-Columbiansk tid i Peru - men det är kanske inte så relevant i det här sammanhanget för jag har aldrig hört om några liknande fynd från Europa [;)]

Martina: Skulle vara trevligt att få se den där Pompeiji-bandgrinden - var finns den?!

För att återgå till frågan, jag skulle ge följande generalisering vad det gäller teknik/tid (med reservation för fel och förenklingar - har inga böcker att dubbelkolla minnet i med mig...):

Tidig järnålder: "3/1 broken twill"-brickning; enkelt mönstrat band med blandning av vridningsbetingat mönster och individuella vridningar (fynd från Hallstatt), speciell tvåtrådsbrickning (Lönne Hede).

300-600-tal: Brickvävning m. "maskeffekt" (alla brickor vrids samtidigt åt samma håll) med broderat alt. broscherat mönster (Teglefyndet, Norge); mönstrad tvåtrådsbrickning, "3/1 broken twill"-brickning (Evebö, Norge; Hochdorf); band m. snärjvävt mönster i tagel (Högom; Evebö, Norge)

c. 400-600: Snartemobanden - 4-färgad diagonalvävning med flotteringar, tvåtrådsbrickning med viggmönster

600-1300: Metallbroscherade sidenbrickband av olika sort (Birka, Anglo-Saxiska fynd fr. Storbritannien, diverse kyrkliga textilier från runt om i Europa); lite "3/1 broken twill"-brickning.

1300-1500: Broscherade band, enfärgade band med snoddmönster.

Tja. Peter Collingwood, Egon Hansen och Lise Raeder Knudsens examensoppgave ger bättre besked. Sarah Goslees [url="http://www.stringpage.com/tw/structures.html"]arbete om brickvävningsstrukturer[/url] kan kanske vara intressant för den...um...intresserade.

Vad det gäller enkla tuskaftband tror jag, den skriande bristen på fynd till trots, att man går rätt säker när det gäller Vendeltida dräkt.

/Vix, mer långrandig än infomativ.

[Mary-Lou]

Kvinna- du imponerar grovt!! Porr!!

[Matti]

Jag är stum över din totala behärskning av detta ämne! Då skall jag baske mig ta bandgrinden och banda lite band för min folkvandringstidsdräkt med!

[Brickband]

Väldigt intressant och fin sammanställning! Brickvävning med 2 trådar per bricka i 4 hålsbrickor tyckte jag var så synd när jag hörde att det var ytterst tveksamt om man verkligen gjort. Det går ju att få så många intresanta effekter på det viset. Fick höra att det alltid skulle varit 4 trådar varav två multnat bort. Härligt att det finns bevis att man vävt med bara två trådar. Men har man haft 2-hålsbrickor? De enda fynd jag sett på bild av sådana har visat sig vara s.k. vinare, leksaken man snurrar för att få ett lustigt ljud. Tuskaft med brickor gör mig fundersam. Du skriver:

"Med två trådar per bricka, i diagonalt motsatta hål, kan man väva tuskaft genom att vrida brickorna 1/4 varv framåt, 1/4 varv bakåt. Man behöver aldrig ens släppa brickpacken med handen mellan inslagen, utan lägger i inslaget med den lediga handen. Går i princip lika fort som med bandgrind under förutsättning att man då har så få brickor att man kan hålla dem med ena handen. Väldigt effektivt, men svårt att hitta arkeologiska bevis på..."

Här håller jag inte alls med, visst är det kul att man till och med kan väva tuskaft med brickor. Men jag får det inte att fungera bra, effektivt är långt ifrån min uppfattning. Det är därför jag undrar om man inte vävt med den metod man använt i den upprättstående vävstolen även när man vävt enkla tuskaftsband (om man nu vävt sådana). Man kan tekniken vid vävning av tyger, redskapet är ytterst lätt att skaffa. Tekniken finns kvar inom bandvävning i Sverige i bandvävstolar med halvsolv ända in på 1900-talet. Att ta steget från en lös väv med halvsolv till en bandvävstol med halvsolv är för mig ett väldigt kort steg, speciellt om man satt den lösa väven i en vävstol av Osebergstypen. Fynden efter en lös bandväv med halvsolv skulle enbart bli en liten pinne, har man hittat något sådan? En obetydlig liten pinne är kanske inget man lägger märke till, men det skulle vara intressant om man hittat något sådant tillsammans med andra textilverktyg. Att väva band med brickor kräver en duktig hantverkare som tillverkar brickorna, att ha en hög med fina vävbrickor måste varit en liten förmögenhet redan i historisk tid. Halvsolvs varianten kräver inga verktyg eller stora kunskaper för att framställa vävredskapet, en pinne (gärna lite skrovlig) och en grövre tråd.

Jag är varken arkelolog eller historiker, har bara vävt en del och funderar lite över själva hantverket. Hur har man gjort? Vad tyckte man var ett bra sätt att arbeta på? Hur gjorde fattigt folk? Vem gjorde brickorna? Vävde man brickvävning med tunn tråd för att brickorna var så små eller var brickorna så små för att tråden var tunn? Hurdana band hade man om man inte hade råd med tunnt garn? Varifrån kom tekniken att väva i bandvävstol med halvsolv?

Mvh Louise

[Vix Hq]

Vill bara förtydliga - jag tror inte att det var vanligt att man vävde tuskaft med brickor; bara att man <i>kan</i> göra det och det inte nödvändigtvis är speciellt krångligt. Jag tycker annars att halvsolv känns som det mest troliga alternativet för vanlig tuskaft. Men det <i>finns</i> brickvävda band med tuskaft i!

Och innan det jublas över min eventuella behärskning (återhållsamhet? [;)]) bör man (eller jag...) kolla referenserna... I Collingwoods "Techniques of Tablet Weaving" finns det ju en lista i början på fynd och var/när de hör hemma... Som förstås kan utvidgas rejält med nyare fynd m.m.

Vad det gäller tuskaftsband så finns det sådana bevarade från stenålder till och med...så jag resonerar som så att med tanke på all annan osäkerhet vad det gäller tidiga dräktrekonstruktioner är knappast ett tuskaftband det som stjälper en vendeltida dräkt.

/Vix, som ska sova nu.

[Martina]

Vad du inte kan åstadkomma med bandgrind och halvsolv är ju snoddeffekten. Brickor ger också en total varprips. Snoddeffekten gör de enstaka trådarna starkare, vilket ju t.ex. kan utnyttjas till ett tunnare bälte. Var man duktig på textil valde man den bästa tekniken till ändamålet, annars gjorde man som man var van vid...
Fantastisk sammanställning Vix, vi behöver verkligen såna som du!!! Det är väl fynden av vardagsband vi behöver fylla på med...
Personligen tror jag att band vävts fast framförallt som avslutningskanter. (Man ser det ju ändå ganska frekvent i det arkeologiska materialet.) Det behövs inte mer än fyra tunna trådar för att få en enkel avslutning. För en mer dekorativ kanske man har 8-20, men inte mer om det inte handlar om extremfall. Då behöver man inte så många brickor. Stämmer ganska bra överrens med alla fynd av enstaka brickor! Samtidigt också lätt att göra med halvsolv, eller helt enkelt bara direkt med fingrarna!
Louise; din fråga om trådtjocklek och kostnad förstår jag inte riktigt. Tjockare garn innehåller ju mer material, alltså är det mer kostsamt att framställa! Var man riktigt fattig spann man väl så fint man bara kunde, sen vävde man sitt tyg och efsingarna som blev över kantade man tyget med. Ju grövre man spann, destå mindre tyg fick man. Kanske inte så kostnadseffektivt i dagens samhälle, men antagligen livsnödvändigt då. Eller förstod jag dig fel?

/Martina

[Sunniva Saksvik]

<blockquote id="quote"><font size="1" face="Verdana, Arial, Helvetica" id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote"><i>Originally posted by Brickband</i>

Men har man haft 2-hålsbrickor? De enda fynd jag sett på bild av sådana har visat sig vara s.k. vinare, leksaken man snurrar för att få ett lustigt ljud.
<hr height="1" noshade id="quote"></font id="quote"></blockquote id="quote">

Men kanskje det var slik leksaken oppstod. Noen unger som lekte med mammas 2-hullsbrikker. Det virker logisk, ikke sant? Tråden er jo allerede tilstede.

(I det spekulativt spekulerende hjørnet).

[Kanonkulan]

När vi ändå är inne och nosar på ämnet undrar jag en sak. Jag köpte nämligen ett väldigt fint (och vansinnigt billigt) bandgrindat band i Wolin i Polen i somras. Tänkte mig inte riktigt för där, utan insåg senare att bandgrindar hittats först från medeltid i Norden. Är det någon som har en aning om man hittat äldre bandgrindar i Polen? Tänker att jag kanske kan komma undan med att ha köpt det under ett vikingatåg i Polen;) Mönstret är ganska enkelt och jag har fått höra att det går att göra det med brickor med, så nu undrar jag om jag blir lynschad om jag kantar mina vikingakläder med detta band?

[Matti]

Nä då!
Om vi klämmer på tuskaftsband på folkvandrings och vendeldräkter, så kan du nog göra det med gott samvete på en vikingadräkt!
Kör hårt!