av Matti » 25 oktober 2008, 23:20
Instämmer med Djingis.
När man dessutom talar om skriftliga källor, så är Beowulf helt samtida, vad jag minns senast nedtecknad i den form vi känner på 900-talet.
Det som är intressant är att saker som brynjor och hjälmar fås och ges. Vapnen tar man gärna med sig "i graven", men brynjan kan gå tillbaka till den konung som skänkte dig denna när du gick i hans tjänst som följesman.
När Beowulf ligger döende skänker han också sin värdefulla brynja till den ende krigare som vågade följa honom mot draken. Problemet med gravar är att vi INTE kan förvänta oss att man måste lägga ner ett komplett vapenkit i en grav. Det kan mycket väl räcka med något som symboliskt visar den dödes status. Pars pro toto, tror jag fenomenet kallas. Ett svärd kommer gärna med, eftersom svärdet verkar ha varit förknippat med en speciell status, precis som spjutet bland saxarna visade att man var en fri man med rätt och skyldighet att bära vapen. Därför var spjutet mycket symboliskt laddat.
I skandinavien förkommer pilspetsar väldigt ofta, men inte nödvändigtvis i ett komplett kit, det kan räcka med en eller två, såvida du inte har en välrustad person i graven, då kan man få en tolft eller mer med sig. Pilspetsarna kan ha fungerat som en indikator på samma sak som spjutet hos saxarna, nämligen att den döde, eller den döda i vissa fall, var en fri man eller kvinna med rätt och skyldighet att bruka vapen.
Statusen verkar ha varit knuten till vapnen, inte till skyddsplaggen. Men sedan så kanske inte skyddplaggen brukades allt för ofta, då som Thomas beskriver, striden oftast var en fråga om skärmytslingar. Men man kastade knappast bort gamla hjälmar och brynjor. Man tog bara fram dem om man visste vad som var å färde och inte förväntade sig att ränna runt alltför mycket.
Det kan vara intressant att kika på senromersk och bysantinsk praxis vad gäller stridsutrustning. Det finns en liten villfarelse som uppkommit att de romerska soldaterna helt slutade bära pansar mot slutet. Det har delvis sitt ursprung i den lite smågnällige Vegetius som pratar om hur bortklemade soldaterna är som inte behöver bära rustning numera (omkring år 400). Men saken var den att på grund av att man tvingats expandera armén, så hade man inte rustning åt alla. Det som prioriterades var sköld och hjälm.
Dessutom stred man ofta "lätt" utan rustning, och även utan hjälm. Speciellt vid kommandoräder och strid i skogarna längs limes bar man inte rustning, eftersom det sinkade soldaterna och gjorde risken för att man röjde sig större. Romarna hade helt enkelt anpassat sig till strid i svår terräng, där överraskning och bakhåll var viktiga element. Rustning och hjälm som blänker eller rasslar riskerar att du röjer dig.
Om man dock skulle utkämpa en belägring eller slag, då drog man på rustning, men soldaterna hade ingen personlig rustning. De förvarades centralt och transporterades med trossen, och delades ut till de som skulle strida i de första leden. De kunde vara rejält påbyltade!
Men rustningen definierade inte en person som soldat längre. Det var vapnen och det breda bältet som gjorde det. Rustningen var bara ett extra tillbehör, så att säga, som krigaren sällan själv förfogade över.
Här kan vi nog stanna upp och tänka till. Om inte alla soldater i den mest organiserade och rustade stormakten kunde förses med personligt kroppskydd, och dessutom oftast inte hade vettigt bruk för det, varför skall vi då förvänta oss att det var vanligt förekommande hos oss i norr?
Nej, det kan vi inte, förstås.
Men, betydde det faktum att romarna inte brukade rustning annat än om det sågs som nödvändigt eller fördelaktigt att göra det att det inte fanns rustningar i romarriket? Nej,det gör det inte.
Men rustningen var ett föremål som var av nästan rent praktisk natur. Ett extratillbehör.
Om man ser till ett bredare perspektiv, och jämför med sydligare "germanska" grupper än de nordiska, så finner man att brynja och hjälm främst bars av de "professionella" krigarna i kungars och hövdingars följen, medan gemene man fick hålla till godo med skölden som främsta skyddsvapen. Så brynja och dylikt var dyra och inte för var och en. Men de som hade, de som vi idag slarvigt benämner hirdmän, de hade tillgång till brynja och hjälm, men det var kanske inte deras personliga.
Allstå torde det på slagfälten ha funnits personer med full utrustning, men dessa var de samma som förde befäl eller i vart fall ofta stod främst.
Sedan kan vi fundera över hjälmtyper. Det är kanske inte så långsökt att se "glasögonen" som en mer förenklad variant av ansiktsmasker som återfinns på en del hjälmar. Ögonbryn av den typ som Eric hade så snygg bild på förekommer på hjälmar redan från folkvandringstid och romersk järnålder, hjälmar som utvecklas i mellaneuropa och inom det romerska riket. Spangenhjälmen och senare den tvådelade intercisahjälmen, som åtminstone ett par vendelhjälmar stammar ifrån, är romerska hjälmar som tas fram för att förenkla produktionen av materiell. Spangenhjälmen är ju en smart konstruktion som låter sig tillverkas i enklare smedjor som kanske inte kan skåla ut en hel hjälm ur ett stycke, exempelvis.
Vendelhjälmarna har paralleller i de typer som bars av bland annat östromerskt kavalleri.
Börjar vi rota, så ser vi hur flera trådar går ned i limes och romarriket, och hur traditioner därifrån lever vidare in i tidig medeltid.
Det finns fler indicier på att rustningsplagg inte gick ned i graven utan gavs i arv. Från korsbetningsgravarna från slaget 1361, så återfinns bland annat ett lamellpansar av en typ från 400-talet! Det har gjorts om och plattorna sats in för att göra en plata. Jag tror att det fanns ett vikingatida lamellpansar som återanvänts på samma sätt i korsbetningsmaterialet.
Pansar fanns, men inte för alla. De hade heller ingen omnämnd riktigt symbolisk funktion, som svärdet exempelvis hade.
Vi kommer egentligen in på vad det är för person man ämnar gestalta.