av Håkan_Skara » 30 januari 2004, 19:29
<blockquote id="quote"><font size="1" face="Verdana, Arial, Helvetica" id="quote">quote:<hr height="1" noshade id="quote"><i>Originally posted by Veon</i>
Snällla.
Kan vi hålla den här tråden till att sakligt diskutera de teser som JG la fram i sitt program den 26e.
Och flytta övriga diskussioner om JG, Arn och sveriges ursprung till de andra trådarna???
Snälla?
/Veon, trådstartare
<hr height="1" noshade id="quote"></blockquote id="quote"></font id="quote">
Vissa trådar är ju avklippta t.ex "Varning för Arns rike"[:(!], så frågan är ju var du vill ha nya inlägg.
Vill du ha dom på "Ständigt denne Arn...", "Arns Rike 26e Januari" eller finns det någon annan logisk ställe att lägga in dom på[?]
Hur som helst.
Jag har läst igenom alla nya inlägg sen jag var inne här för drygt en vecka sen, och det är tusan till att vara gnälliga för småsaker. Och ordet Arn verkar få många att se rött.
Jag finner det faktiskt mycket intressant [:)] och jag känner igen sättet disskussionen förs på från 1980-talet.
I stället för att replikera alla felaktiga påstenden om Arn, Arn-guider, Guillou och Västergötland så återger jag en artikel av Verner Lindblom införd i NLT 2004-01-30. Han är den personen som lungt och sakligt la fram sina synpunkter när "uppsala"-akademikerna gjorde allt som stod i deras makt att få död på debattan på 80-talet.
Läs och fundera i lugn och ro. Artikeln är väldigt insiktsfull, oavsett vilken "skola" ni tror på.
Evetulla felskrivningar kan vara mina då jag skrivit av artikeln "för hand".
//Håkan
<font size="5"><b>Arn-fenomenet och riksvaggan </b></font id="size5">
<font size="4">Guillou ställer de berättigade frågorna om slagen som glömts</font id="size4">
Nya Lidköpings-Tidningen (NLT) 2004-01-30
av <b>Verner Lindblom </b>
<b>Jan Guillous tv-serie om ”Arns rike”</b> liksom hans historiska romaner kring tempelriddaren Arn, väcker enormt intresse. Kritiken är måttlig om man jämför med vad Dag Stålsjö fick utstå på 1980-talet, då han framförde sina 19 TV-program med liknande tema: ”Svearikets vagga – en historia i gungning”. Rubriken avsåg ju att den gamla uppsala-centrerade vaggan var i gungning och att det fanns alternativ, vilket aldrig erkänts. När nu Jan Guillou cirka 20 år senare går ut i samma bransch och med eftertryck placerar riksvaggan i Västergötland, känns det som att Stålsjös föregångare och uppbackare hade ganska rätt. Denna gången lär väl knappast radionämnden (nu granskningsnämnden) rycka ut med bannstrålar till gamla vaggans försvar.
<b>Det är andra tider nu.</b> Som följd av den väldiga historiedebatt Stålsjö med flera drog i gång på 1980-talet har vi fått ett paradigmbyte, det vill säga en omkastning av det historiska grundmönstret. I dag har Götalandshypotesen företräde även vid universiteten då det gäller stadsbildningsteorierna. Om Jan Guillou således inte varit pionjär ifråga om grundhypotesen är det till slut han som definitivt avgör den långa, heta debatten om riksvaggans lokalisering. Det är han som sent omsider lyft fram Kungslena och Gestilren och visat att dessa slag kan sägas beteckna nationens födelse. Invändningar har hörts, bland annat att invasionsarméerna inte varit så stora som angivits, och att Gestilrens läge är omtvistat. Men hur som helst, segrarna var faktiska och rentav mirakulösa. Det hade ju varit dumt och obetänksamt om Valdemar Sejr två gånger sänt otillräckliga stridskrafter.
<b>Antigen var Erik Knutsson</b> ett militärt snille eller också hade han tillgång till någon eller några som hade erfarenhet av försvar mot dåtida rytteri. Guillous analys är mästerlig. Ett anfallande rytteri i motlut var nog då hjälplösa mot långbågar insatta i rätt ögonblick. Den våldsamma pilskuren försatte hästar i vild panik. De blev ostyrbara och kaoset resulterade i nederlag. Nya pilsalvor kunde följa efter några sekunder. Försvararen kunde välja rätt terräng och rätt timing.
Det är signifikant att segraren Erik Knutsson blev den förste svenske kung som lät kröna sig, vilket måhända är ett indicium på ett nyfött rike, som Eriks måg Birger Jarl utvecklade vidare i riktning mot det Sverige vi i dag känner.
<b>Jan Guillou frågar sig,</b> liksom många andra, hur så viktiga händelser som slagen vid Lena och Gestilren kunnat ”glömmas” och negligerats av historieskrivningen. Han finner att historieförfalskare som rudbeckianer och göticister bär ansvaret. På sätt och vis, ty dessas verksamhet resulterade i konventioner om att Sverige var ett mycket gammalt rike, vars historia gick bortom vikingatiden. Vad som hände i det urgamla ”svearike” på 1200-talet var naturligtvis av mindre betydelse i det långa perspektivet.
Götalandskapens namn och innevånare kunde göticister associera till forntidens berömda goter. Härav kopplingen till Sverige. Men göticismen frodades vid universiteten, främst Uppsala. Götalandskapen saknade universitet då. Men via nystartade folkskolan kunde göticisternas ideal och forna förebilder föras ut i stor skala. Heroiska diktverk som Geijers ”Vikingen”, Tegnérs ”Svea” och ”Frithiofs saga” blev allmän egendom och de fick enorm betydelse för den svenska självkänslan.
<b>Vad Jan Guillou inte nämnt hittills</b> var den tredje vågen av historiefrisyr, nämligen sveicismen. I början av 1900-talet lanserade ”svearna”, det blivande landskapet Upplands befolkning såsom den svenska statens grundare och namngivare. De beskrevs som tappra och krigsglada. De erövrade Götalandskapen och införlivade dem med ”sveariket”, Uppsala högar restes som segermonument. Där ansågs kungar ynglingaätten ha residerat under många århundraden och där fanns ett vida berömt hednatempel med stoder av Oden, Tor och För. Denna ”sveahypotes” lanserades främst av arkeologen Knut Stjerna samt professorerna Birger Nerman och Sune Lindquist. Källstöd hämtades ur sagodikten Beowulfkvädet.
<b>Jan Guillou nämner inte denna sista</b> ”historieförfalskning” men återkommer förhoppningsvis. Sveahypotesen var barn av sin tid och i praktiken en liten herrefolkslära. Influerad av den då moderna germanismen och Tysklands enande skrev Carl Grimberg, att svearna hade enat Sverige med ”blod och järn” (liksom Bismarck fast cirka 1400 år tidigare).
Ännu in på 1970-talet behärskades det auktoritativa svenska historieetablissemanget á la Bourdieu av sveahypotesens anhängare. Det fanns inga alternativ, och ingen ville man ha. Ty då jag 1973 ville skriva en uppsats vid Göteborgs universitet om vad som idag kallas götalandshypotesen, blev jag avrådd av handledaren. Bortkastat, menade han, ty det historiska åsiktsmonopolet var då ännu för starkt. I dag är detta ”fält” i upplösning.
Koretligan, sveahypotesen var en konvektion och en följdriktig efterföljare till rudbeckanism och göticism. Allt i det välmenta syftet att förse Sverige med en ståndsmässig historia.
<b>Historia är inte vad vi tror.</b> Den skapas fortlöpande och beror av trender och modeinriktningar. När dessa förr eller senare förändras, blir folk besvikna och känner sig lurade. Alla vill helst behålla sin barnatro. Därför får nytänkare, från Carl Otto Fasat till Jan Guillou, räkna med motstånd. Redan Göteborgsprofessorn Carl-Axel Moberg ansåg på 1950-talet, att en tystnades slöja borde dragas över ”svearnas” och deras förmodade kungar, tempel och krigiska framryckning. Men han var lite för tidigt ute. Jan Guillou ligger nog mera rätt i tiden. Därför ser vi med spänning fram emot hans TV-program nr 4 om den stora striden på 80-talet. Många av oss var ju med. En läsvärd analys finns, skriven av docent Henrik Jansson i Göteborg, betitlad ”Till frågan om Svearikets vagga” utgiven av Västergötlands hembygdsförbund 1999.